Lindzon

Idag är jag hemma och är sjuk. Jag har vart sjuk så mycket under hösten och vintern att jag nästan tappat räkningen. Nu har jag iallafall bestämt mig för att börja äta vitaminer igen eftersom kroppen uppenbarligen inte mår så bra innuti som jag trott. De senaste gånger när jag varit sjuk så har jag jobbat all in eftersom jag inte kunnat släppa allt och bara vara hemma. Denna gång kom det lite "lägligare" och jag kan tillåta mig själv en dag hemma i sängen. Min kropp skrek i morse efter att få sova ut, så idag ska den få som den vill.

Man kan leva ett helt liv utan att ifrågasätta det, just därför att det flyter på så bra. Men när något går fel så ifrågasätter man allt, även det som funkar. Lite så startade mitt år och jag är inte samma person som jag var år 2011. Jag lever inte för samma saker eller prioriterar samma vanor och rutiner. Det är inte för att jag är en ny person, utan för att jag har gjort just det, ifrågasatt mitt liv. Självklart är jag inte samma person som började blogga för snart fem år sedan då jag var jättesur på en kille som jag tyckte behandlade mig fel. Visst gjorde han det också, men det är inte poängen. Poängen är att jag har utvecklats som människa och det är rätt kul att titta tillbaka i bloggen på den tiden då jag fotade alla kläder jag köpte, hade mina måndagstips, festade varje helg och fotade allt jag någonsin tog mig för. Jag är faktiskt rätt glas över att jag gjorde de, för det är en dagbok, en resa som jag aldrig skulle kunnat dokumentera annars. Vissa saker ger kanske inte så mycket, men vissa obetydliga foton är så fyllda med minnen och känslor att det är som att återse en kär gammal film.

Vem är jag då idag? Jag är en snart 26 årig kvinna som har vågar ta tag i sitt liv och ifrågasätta obehagliga tankar och känslor. Jag sitter hellre och gråter en timme än att lever en vecka i en känslomässigt dött, invant mönster. Under årets första två månader har jag tvingats brottats med att totalt tappa mig själv. Jag har brutit i hop, gråtit, haft panikångest, inte kunnat, äta eller sova och känt mig konstant otrygg i mig själv. Allt på grund av ett långvarigt invant beteendemönster som fick en konflikt, visseligen betydelsefull sådan, att krossa hela min existens. Helst hade jag ju varit utan denna konflikt, men den fick mig att tvingas öppna ögonen för första gången på länge.

Bara för att livet flyter på och man tror att man mår bra, så gör man faktiskt inte alltid det. Det blir bara som en slags försvarsmekanism, en lögn av en felaktig verklighet som gör att man orkar gå vidare. Till slut lever man med och i lögnen.

Även om jag har en fantastisk man, en underbar familj och de finaste vännerna så är det JAG som har varit tvungen att göra den här resan. Livet blir bättre och under åtta veckor har jag gjort en galen resa, från en person som inte klarade av att röra sig från soffan och inte överlevde ens en minut ensam till att återkomma till den starka, vackra, positiva och älskbara person som skriver detta.

För det är jag, en fantastisk person, värd den allra största osjälviska kärleken.