Lindzon

Vissa av er hann säkert läsa det inlägg jag skev tidigare ikväll, även fast det är borttaget nu. Varför togs det bort? Därför att jag är bättre än så. Bara för att någon sänker sig till den nivån att de hugger en i ryggen i privat så är det inte okej att gå ut och göra likadant. Ja, jag blev sårad, ledsen - men mest av allt jävligt förbannad. En vuxen människa, med min dubbla livserfarenhet ska fan veta bättre ärligt talat. Man blandar dessutom inte in folk man inte känner eller aldrig ens har träffat. Men personen ifråga sköt sig själv i ryggen i samma ögonblick.

Men över till något helt annat. Någoting äkta. Jag brukade vara väldigt öppen i den här bloggen, men med tiden, yrkesrollen och ett ständigt bevakat liv antog den öppenheten. Dock ska jag bryta allt det här i kväll. Vid midnatt startar oktober, cancermånaden, som för min familj den bästa och den värsta månaden. När jag var 14 år fick min mamma cancer och samtidigt blev morfar sjuk. Morfar fick aldrig veta hur sjuk mamma verkligen var eftersom det hade knäckt honom att själv vara sjuk och inget kunna göra. Morfar dog när mamma var som sjukast. Mamma fick 15 % chans att överleva, men lyckades på något sätt att se framåt. Det året gjorde jag det största misstaget i mitt liv och litade på fel person som fick mig att hata mitt liv och hela världen. När jag var 17 år blev min farmor, min vackra extramamma som bott med min familj sedan jag föddes, sjuk. Hon dog medan jag satt ensam i ett rum med henne i Uppsala. För mig var det som att förlora en förälder och det är något jag fortfarande inte har kommit över. För ett par år sedan utreddes jag själv för en misstänkt knöl. Mitt värsta räddsla var och kommer alltid att vara att tappa håret. Som tur var så var det falsk alarm... denna gång. En sensommardag ringde pappas kollega, pappa hade svimmat på jobbet och var påväg i ambulans till Uppsala. Den dagen körde jag 4 mil på under 20 minuter. Pappa utreddes för hjärntumör och den hösten bodde jag nästan på sjukhuset. Förra året, i aug fick jag ett samtal som på nytt förändrade mitt liv. Min mamma var sjuk igen, denna gång var det ännu värre. Samtidigt åkte min mormor in på sjukhus med cancer och de gav henne en månad. När jag satt där hos mormor så önskade jag mer än någonsin att dödshjälp var tillåtet i Sverige. Ingen varelse förtjänar att ligga och skrika av smärta på det sättet och be om att få dö. Mormor dog tre veckor senare. Mamma lyckades överleva igen, men för varje gång du drabbas av denna sjukdom så förändras du, din kropp, din själ, din livsenergi - allt.

Så det finns en anledning till att jag ibland är totalt orädd, jag har redan känt den värsta smärtan i världen. Jag är ibland helt iskall mot människor som inte förtjänar det, jag bryr mig inte. Vad är poängen, kan jag ibland tänka. Men någon gång där vaknade jag och insåg att allt är inte borta, det finns mycket vackert kvar i världen. Jag har mina föräldrar, mina underbara vänner, kollegor och andra i min närhet. Människor jag älskar över allt annat i världen. Människor jag utan problem skulle dö för, både bildligt och bokstavligt.

Så nu i oktober, gör något! Om ingen hade gjort något hade inte mina föräldrar levt. Jag hade suttit här helt själv, om jag ens hade orkat stanna kvar efter det. Jag har haft tur och det har gett mig en enorm drivkraft att aldrig ge upp. Man kan misslyckas, man kan rassera sitt liv, företag eller ekonomi. Men i slutändan betyder det ingenting, för man kan alltid börja om. Jag har känt och känner människor som har gjort mängder av misstag, men de är som är helt fantastiska och förtjänar nya chanser. Jag har själv gjort mängder av misstag och jag har varit arg alldeles för länge på fel saker. Men jag har förändrats , jag vill inte längre hämnas, jag bryr mig inte. Jag vill leva livet, skapa min egen lycka och leva utanför alla ramar. 

Jag vill bara vara jag -  för alltid med alla jag älskar.

När Em och Therese var här igår så tog jag ändan ur vagnen och började faktiskt packa upp lite. Trots det fick jag och Em käka middag med salladsbestick och pinnar. Idag väntar en lite annorlunda dag. Jag byter tvistemål mot brottmål och ombud mot målsägande biträde. Först ut är konsultationsmöte med åklagare och efter lunch bär det iväg ut till Nacka för möte med polisen och målsägande. Jag är faktiskt mest orolig för att inte hitta :)

När man knappt är hemma så är det faktiskt inga problem alls att inte ha internet hemma. Jag har bott på Lidingö i fyra dagar och åstadkommit vad? Packat upp en micro, bäddat och packat upp grejer i badrummet. Min prio för överlevnad helt enkelt. Igår då så mötte jag upp min gamla kollega Mathias för en middag på Vapiano. Sedan vart det en sväng på Dubliners uteservering innan vi spanade in Waterfront hotell. Sjukt fint hotell och fantastisk utsikt. Vart lite halvsent, men jag har haft så mycket att göra idag att jag knappt hunnit fundera över sömnbristen. Idag ska jag sluta jobbet i tid, åka hem och fixa och sen kommer Em och Therese över på middag.

Dålig update igår. Ingen måndagsträning heller eftersom min tränare var sjuk. Istället drog jag med mig Danne och shoppade köksutrustning. Helt klart en av fördelarna med att flytta, all shopping. Allt blir som en nystart, varje liten grej är ny. Idag klockan nio kvitterar jag ut nycklarna i regnvädret!

Freeeedag! Jag är en listmänniska, dvs att jag varje dag har en rad punkter att beta av. Fredag betyder att den där listan är lång. Det som gör saken lite värre här är att jag igår lyckades med konststycket att få ett revben att flytta sig och börja skava mot lungan. Det hela skedde när jag svingade på golfbanan och inte alls på min vanliga träning, vilket jag antar att de flesta först antog. Förhoppningsvis hoppar det rätt under dagen, anars kommer jag bli spännande att jobba med!


På jobbet igår, ibland har man det bra

Erase.... Ni vet när man var liten och hade dagböcker med idiotlås, som vem som helst med en hårnål och alldeles för stor nyfiken kunde ta del av. Varför var de egentligen utformade så och varför la man dessa dagböcker helt öppet. Man ville helt enkelt att någon skulle hitta dessa, öppna, läsa och lära känna personen bakom fasaden. Jag har hamnat i exakt samma situation nu. Skillnaden är att vi är inte barn, vi är vuxna och vi skriver inte dagböcker. Vi kommer med antydningar, blickar. Vi försöker hitta fram och berätta utan att kommunicera. För innerst inne vill du att jag ska veta hur allt egentligen är. Men du måste våga prata med mig, du måste våga släppa den där kära kontrollen, för innerst inne är det precis vad du vill göra. Du vill leva igen!

Idag är en sådan där dag då jag har total idétorka. Vi hörs ikväll istället helt enkelt :)