How can we be lovers when we can´t be friends
As simple as that.
Men nu är det valborg och dags att koppla bort det vanliga livet, ikväll ska jag äga ;)
Ska dra in och möta folk redan vid halv 5 och sen blir det picknick i parken och en massa summerande av senaste veckornas galna upptåg. Jag vet att endorofinruset kommer att avta snart, så jag passar på att göra allt medan det fortfarande finns tid. Tid till eftertanke finns det alltid sen.
Och du, du lever som du vill, det är ditt liv.
Men fråga dig själv om du verkligen är lycklig?
Bye
Räddad igen
Nu har jag bara ett litet (eller ja rätt stort) kapitel kvar i brottsbalkskommentaren att läsa. Tjänstefel. Men jag har även några dagar av ledighet framför mig och det inenbär fest :P
Imorn ska vi picknicka och förhoppningsvis gå ut :)
Det finns en sak jag hatar, det är när jag inte förstår folk. Jag kan acceptera att folk inte tänker som jag gör, det är rätt få som gör det (tur nog). Men när jag inte ens förstår, så är det lite svårare att acceptera saker och ting. Det gör mig bara frustrerad nog att seriöst fundera på att dra ut och springa halv 11 på kvällen. Sjukt irriterande.
Men framför allt sjukt sårande, men inte för mig denna gång. För mig är det bara ilska. Allt är bara lögn, jag vet det, du vet och alla andra vet det också.
Att smyga betyder att något är fel och det betyder att någon ttill slut tar reda på sanningen.
Är det kanske dags för det nu?
Jag kanske inte känner dig, men du känner inte mig heller.
"...Jag är inte rädd för sanningen.
House utgång
Kvällen började med stormiddag (vi var 17 pers) på Bamboo-city. Jag åt en massa skumma saker och lyckades låta bli att bli sjuk också! Sen mötte fler upp och vi drog till House i Gamla stan. Någon nyöppnad klubb, med en medelålder på 20 år. Något som först gjorde mig lite skeptisk, men det visade sig vara superkul!
Vart drinkar, shots och dans på bordet till grym musik. Miriam den jäveln vann över mig, jag saknar 3 rutor fortfarande. :P Den här kvällen fick mig att tänka på kommande möhippor, kan någon komma på tanken att gifta sig snart eller?
Sen hade vi ju det särskilda orsaken till att kvällen vart ännu roligare. Jag känner mig grymt stolt över mig själv för att jag lyckades med det omöjliga once again. Vad är det med mig alltså? Haha men det här kan bli kul!
Mindre kul var att jag helt missräknade tiden till slut och lyckades lura dit folk när vi precis skulle gå. Tur att inte alla hann komma iallafall :S Lite dåligt samvete över det idag faktiskt, men vissa mådde ju bajs, så det var bara att gilla läget.
Snart är det valborg och jag är ledig i 5 dagar. Någon som vill hitta på något? Känner mig grymt social!
`Till next time.
En stor skam
Igår skämdes jag för det svenska rättsväsendet, nästan mer än jag skämdes för min egen publik. Missförstå mig inte, jag är grymt irriterad på att derby-lag inte kan mötas utan att det ska förvandlas till en slagfest i folklig ara. Men polisen borde vara van vid det numera, speciellt efter skandalderbyna på söderstadion och råsunda. igår när jag hade jobbat klart och skulle dra hem, så spärrade först piketen av hela solna centrum för att klackarna drabbade samman. Mycket organiserat och genomtänkt. Men sen gick det bara utför. Ridande poliser försökte pressa ner alla i t-bana, väl i t-banan försökte piketen trycka tillbaka alla ut från t-banan, eftersom denna hade spärrats av. Vad händer när en folkmassa pressad från två håll? Det blir stopp. Och eftersom ingen av polisgrupperna verkade vara medvetna om varandras handlingar så ledde det till två saker; frustration och och ännu mer frustration. Polisem ropar att alla ska fortsätta framåt, men det är totalt tvärstopp. Vad gör poliserna då? De tar fram sina elbatonger och slår på alla som inte flyttar på sig, därbland mig. Jag har alltså två val, hoppa på den som går framför mig eller riskera att bli nerslagen av ridande poliser. och det var inte bara jag. En pappa vart nerslagen på vägen framför t-banan. Frustration över att inte kunna kontrollera situationen eller bara teorin att slå på allt som rör sig? Jag jobbar för rättsväsendet, men igår skämdes jag över att vara en del av systemet.
Det här kommer att få rättsliga konsekvenser, även om det betyder att jag kommer att vittna mot mina framtida arbetsgivare. Jag är helt enkelt jävligt förbannad!
Skadade själar
.Till the end.
.For real.
Jag har bestämt mig för att acceptera mitt öde. Inte så allvarligt som det låter men ändå. Jag har under senare delen av denna vecka insett att jag faktiskt vill inte ändra på något i mitt liv. Varför ska ändra på något när man inte mår dåligt av det? När man i själva verket mår bättre än någonsin. Jag har varit på påverkad av alla andra att jag hela tiden tänkt att jag måste "göra som jag borde", på något skumt sätt.
Men i lördags när jag vaknade och insåg att den första tanken inte är som den brukar, utan den första tanken istället är ett litet skrattanfall följt av en massa bra glädjegivande tankar, då insåg att screw this! Jag ska inte behöva ta ansvar för allt och alla. Jag har bara mig själv att leva för och bara mig själv att göra lycklig.
Och alla ni gör mig lyckliga, jag vill inte behöva välja sidor och människor. Jag vill bara helt lycklig och det blir jag bara av alla er tillsammans. Ni är så olika och fyller olika delar av mitt liv, men tillsammans fyller ni allt.
Så inga sarkastiska tankar och kommentarer idag. Just go with the flow.
För just nu fungerar allt och och alla är här i min närhet.
.PSDN.
Sveriges manliga Paris Hilton (?)
Vart kommer Alex Schulman ifrån? Helt plötsligt dök denna person upp över allt över en natt. Jag försöker fortfarande komma på varför. Tom. min mamma vet vem det är och då är det illa. Så kan någon berätta för mig varför denna person ses som Sveriges nya kändis och vad denne person egentligen har gjort?
Sitter och snorar över "Spårlöst". Jag är seriöst för känslig för att kolla på sånt här. Börjar ju typ tjuta när jag ser Extrem homemakeover. Men snart är det "Medium" :D Me like.
Imorn är jag ledig, men då ska jag jobba istället. Ska börja på mitt PM i Straffrätt imorn också. "När passeras försökspunkten?"
Sen får vi se hur det blir imorgonkväll också. I wanna party ;)
Helgen ägnas åt PM och alla filmer som jag köpte idag. Sweet!
Spelade golf i veckan också, första rundan iår. Gick över förväntan!
Nu är Linda tillbaka igen :)
förväxlingar
Den här veckan är faktiskt riktigt nice. Jobbade i måndags och det var inte helt kaos, något jag hade väntat mig. Jag och Nazmija jobbade inte på samma ställe, men båda jobbade på VIP. Men jag sprang runt lite som vanligt och förvirrade nykomlingarna och snackade som vanligt för mycket skit med Patrik. Jag har börjat gilla det här jobbet så bra, att jag nästan skulle kunna jobba gratis :D Men förra året kände man mest att man jobbade och liksom inte direkt märkes. Men iår så var man den vana som kände alla och det gjorde det hela ännu roligare. Men det slår inte mitt jobb på UNG Företagsamhet. Där känner jag mig alltid som en gud, oavsett vad jag egentligen gör. Lite sjukt det där. Men jag tror att det är när jag kommer till UF som jag känner att jag verkligen har kommit någonstans. Jag blir liksom sjukt stolt över mig själv, vilket inte händer sådär jätteofta.
För er som inte har fattat det ännu, så kan jag tala om att när det gäller mig så handlar 90 % av allt att bli bäst. Man kan inte va bäst i allt, det vet jag mycket väl. Men man kan satsa allt och då blir man oftast rätt nöjd med resultatet även om man inte riktigt når ända fram. Dessvärre finns det folk virrar ihop ambition med diverse sämre egenskaper, men det tar jag bara som en komplimang. De som käbblar mest brukar oftast vara de som är sjukt störda på sina egna liv och bara inte klarar av att se andra försöka bygga upp sitt eget. Dessvärre gillar jag ju att diskutera så jag brukar leka runt tills jag tröttnar och inser att det är inte värt. If you don´t get it from the start, you will never get it!
Men nu ska jag sluta tjaffsa för idag. Har en härlig dag fylld av rättsliga inslag innehållandes våldsbrott imorgon, så jag ska nog spara lite på krutet.
Watch out for spejarögat :D
Lyssna in Ana Johnsson, speciellt Thats the way I am.
"Dags att slakta några hästar."
Helgen var nog det som gjorde att jag seriöst började undra vad jag håller på med. När telefonen ringde på morgonen så tog det mig flera sekunder att försöka pussla ihop mitt liv igen. Don´t get wrong, jag hade askul även om Daniel, den stackarn förlorade i blackjack för att jag skulle testa mina snillerika teorier. Men det var där jag insåg att det är för många människor i mitt liv just nu för att det ska vara hälsosamt. Vad håller jag på med?
Det är ju ofta så det fungerar. Det är självbevarelsedrift som gör att du drivs iväg från de människor du egentligen borde klamra dig fast vid och istället kastar dig ut i världen i jakt på något mindre komplicerat. Vad jag nog egentligen försöker säga är att en person som jag känt i flera år nu är mannen i mitt liv. Men jag vågar liksom inte till fullo inse det utan försöker istället förstöra chansen genom att göra en mängd sjukt dumma saker. De senaste veckorna som vi skulle ha semester från livet och liksom skapa lite egen kvalitetstid har jag istället på alla sätt försökt förstöra alla chanser på lycka.
Ibland funderar jag seriöst på om jag typ lider av borderline eller någon liknande psykologisk syndrom som gör att jag bara måste förstöra allt bra som någonsin händer dig. Men jag inser att det skulle vara en för enkel lösning. Sanningen är nog istället den är denna person är så totalt olik den kaxiga, ibland iskalla och oftast galet glada och impulsiva person som jag är, är jag faktiskt blir rädd. Rädd för att jag någonstans känner att det är det som kommer att förstöra allting. Jag kommer att förstöra allting, så varför istället inte bara stanna här och njuta av hur det är just nu. För tänk om allt skulle skita sig, då skulle jag mista en underbar person i mitt liv.
Så igår insåg jag att det är dags. Dags att slakta några hästar, som mina vänner i Danmark brukar uttrycka sig. För det här spelet är bara jävligt. Spännande och adrenalingivande, men grymt på många sätt.
Det roliga är att min bästa vän var i samma situation i somras och jag fattade inte hur man kan leva så. Men nu vet jag. Så nu ska jag ha min egen lilla kvalitetstid de dagarna som är kvar och förhoppningsvis återkomma som jag, fast uppdateringen bättre.
Jag är som Ally Mcbeal, när andra är livrädda för olycka är jag panikslagen inför lycka.
Men det finns hopp :)
Dagens låt heter Hero med Superchick. Grymt fin på så många sätt.
"...det var länge sedan jag slutade göra det här bara för min skull."
I natt drömde jag om en av dem. Vaknade helt panikslagen med världens panikångest och funderade för kanske tjugonde gången denna vecka om allt verkligen är värt att känna så här? Tiden skulle kunna användas till så mycket annat. Men det var länge sedan jag slutade göra det här bara för min skull.
Det är en sak att kämpa, det har jag alltid gjort. Av någon underlig anledning vill jag alltid ha det som är näst intill omöjligt att få. Som typ min dröm att bli brottmålsåklagare, eller när jag bestämde mig för att T var mitt livs kärlek. När jag i nian bestämde mig för att plugga juridik eller när jag sa byebye till mitt gamla liv. Så det känns ju inte som något större mirakel att jag än en gång har satt något på en pidestal, högt ovanför den normala verkligheten. Det roliga är att jag faktiskt trodde att det skulle bli rätt enkelt denna gång. Men man ska aldrig underskatta den underskattade. För varje dag som går så ramlar nya upptäckter in och jag börjar mer och mer undra; Vem är du? En gång frågade jag den frågan och det var då som jag på allvar började fundera över svaret. Reaktioner var inte riktigt den väntade, den smärtan som jag såg gjorde att jag kom helt av mig i min fortsatta frågestund. Nu har det istället blivit ett återkommande tankeobjekt, men samtidigt är jag lite rädd för att få veta. Det jag fått veta hittills är inte direkt positivt, men å andra sidan har väl alla hemligheter? Jag har det iallafall och det är få saker som förvånar mig numera. Jag har sett och upplevt för mycket antar jag. Men samtidigt är jag grymt stolt över det!
Min återkommande tanke sträcker sig istället till den irriterande lilla detaljen att personen ifråga inte alls är sig själv. Jag brukar vanligtvis med mina galna upptåg få folk att slappna av efter ett tag, men i det här fallet känns det istället som ett stilla stående spel. Egentligen tror jag inte att personen ifråga ens vet vem den är, garderad med smarta svar på allt och en humoristisk personlighet.
Det jävliga med att börja känna folk är ju att man börjar kunna läsa av människor. Jag har alltid varit rätt bra på att se vad folk säger och vad de verkligen menar, vilka åsikter som är deras och vilka som är omgivningens. Därför känns det extra jävligt när jag nu kan urskilja den egentliga personen, som för övrigt är grymt underbar. Men som på ett självbevarelsedriftaktigt sätt har ersatts med en fasad. En fasad som ingen ens orka försöka klättra över.
Och ja det gör mig lite galen. Troligen av två orsaker. Den första är självklart för att personen bär på så mycket smärta som egentligen inte är hans att bära. Den andra för att jag har misslyckats med att öppna upp personen, vilket inte händer så där jätteofta. Och det gör mig självklart ännu mer motiverad att lyckas.
Egentligen borde jag nog berätta allt jag vet, men risken finns då istället att personen ifråga springer sin väg.
.Dilemma.
"För man kan inte leva som vanligt, plugga och skratta på samma gång..."
Jag har alltid tyckt att jag har rätt så bra självinsikt om vem jag är och hur folk ser på mig. Men de senaste åren har jag märkt att det första verkar stämma relativt bra, men däremot så verkar inte alls folk se mig som jag trodde. Frågan är om det då betyder att jag utger mig för att vara någon annan, eller om jag helt enkelt har helt olika personligheter. Nu pratar vi inte om att man anpassar sin personlighet efter de man umgås med, utan verkligen är helt olika personer med folk och när jag är själv.
Syftet med detta något förvirrande resonemang är att jag på senaste tiden har fått höra den del kommentarer från folk i min närhet som skiljer sig åt som natt och dag.
För att få en någorlunda insikt så måste vi gå tillbaka några år i tiden. Som liten och fram till slutet av mellanstadiet så var jag ganska ordentligt av mig. Eller nej det var en lögn. Jag var rena mönsterbarnet på många sätt. Ni vet personen som alltid gör alla läxor i tid, har koll på allt och alltid kan svaren som fröken frågar. Men i slutet av mellanstadiet så började tonårsperioden ta form och en tuffare sida kom fram. I början av högstadiet så var mönstereleven borta och ersatt av en typisk tonåring. Helgerna spenderades hängades i centrum, på utediscot Borgen, hyrandes 15-års-filmer-men-förfalskat-tillstånd och allmänt uterännande. Jag fejlade engelskaprov och skolkade från tråkiga lektioner. Men trots den attityden, så fanns den seriösa sidan alltid där när det verkligen krävdes. Jag gillar inte att skylla ifrån mig, men jag antar att detta beteende helt enkelt kan skyllas på grupptrycket och min vilja av att passa in och känna mig bra.
Efter helvetesåret i åttan, där jag sjöng ner i allmän emo-anda, så bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv. Jag hade alltid haft en dröm om att bli något, någon som kunde påverka världen. I nian la jag ner all ilska och den motivation som den gav mig på att plugga, något som gav resultat. På gymnasiet var personen från mellanstadiet tillbaka, men mindre naiv och med mer socialkompetens. Många luriga vägar väntade mig under åren och delvis gick jag ju självklart in på fel mellan varven, men jag lyckades alltid komma tillbaka. Jag gjorde nog ett relativt seriöst intryck under första och andra året. På utvecklingssamtalen fick jag alltid höra att jag var bra och engagerad och alltid med ett leende på läpparna. Jag var inte bäst, men jag låg med i toppen. I trean slog det helt och allt bara funkade på många olika områden. Genom mitt UF-företagande insåg jag att jag hade en chans att bli bäst, att verkligen göra något åt mina framtidsdrömmar och bli någon. Så jag gick ut med betyg bra nog att komma in på det mesta, bortsett från de obligatoriska 20.0 linjerna.
Pluggade ett år ekonomi där jag fullkomligt ägde. Jag gick ut det året med högsta betyg i allt och jag hade äntligen fått mig ett anseende. Jag jobbade samtidigt och lyckades även där klättra i karriären. Folk hade med andra ord inget annat ord än seriös och smart i åtanke gällande mig. Jag hade aldrig varit speciellt rolig och så, men ändå lyckats hitta vänner. Men något hände med mig det året, min social kompetens flödade. Antagligen för att allt annat kändes så lätt, att jag helt enkelt äntligen hade tid att verkligen "blomma ut".
Ett år senare väntade en stor utmaning; juristlinjen. Jag hade alltid gått genom skolan med ett gäng hängades runt mig och jag hade alltid känt folk. Men redan första dagen träffade jag någon som kom att bli en av mina vapendragare under studieåren. Veckan efter träffade jag resterande gruppen av mitt kommande gäng. Jag tillhör den typen som alltid är relativt social med nya människor, men under den ytan alltid känner mig rätt dum. Likadant denna gång. Skillnaden var att den känslan liksom inte försvann som dne brukar. Fast jag pluggade, fick bra resultat och levde som vanligt så försvann inte känslan av att hela tiden vara i underläge. I slutet på första året lyckades jag skaka av mig känslan genom att faktiskt tänka realistiskt. Jag går på en av de svåraste utbildningarna med högsta snitt, (även om jag inte har alla AB), jag har bra jobb, bra vänner och allt är liksom bra. Men med hösten kom känslan tillbaka, känslan av missnöjdhet. För inte allt för länge sedan så insåg jag varför.
Det var en vanlig lördag, fest och allt. En person i min närhet som inte känt mig innan juristlinjen utbrister plötsligt att denne tycker om mig så mycket för att jag är jag. För att jag är så rolig och social och hela det stuket. Hinner precis bli glad över de orden när personen fortsätter med att det måste vara skönt att inte ha någon prestationsångest på sig själv och liksom indirekt nöja sig med att inte vara så speciellt bra. Jag tror personen ifråga skämtar mig, men insåg snart att det är så folk ser mig här. En social person med massa på gång hela tiden och plugget som någon bisyssla som inte tas speciellt seriöst.
How did it come to this? Ska jag förbanna det där året när jag lärde mig att kombinera studier med att leva? Då jag lärde mig att våga prata, inte bara vara artig med folk? Betyder socialkompetens och humor helt plösligt att man inte kan ligga vaken och våndas över att framtiden kommer att gå åt helvete för att man bara fick BA på en tenta? Tydligen, sorligt nog så kan det vara så. Att allt egentligen beror på självdisiplin och grymt bra planering är det nog ingen som ens funderar på. För man kan inte leva som vanligt, plugga och skratta på samma gång, det är fel. Då är man oseriös. Tur iallafall att jag fortfarande jobbar och kan få den bekräftelse där som krävs för att jag inte ska bli helt galen.
Don´t get me wrong, jag älskar er alla, mina vänner. Men ibland förstår jag inte hur ni tänker. Eller så är det helt enkelt så att jag har olika personligheter för varje del av mitt liv, bara det att jag inte förstått det själv än.
Vilken självinsikt!
